Jag saknar dig så himla, himla mycket och jag är ledsen att jag inte kan komma och hälsa på dig, men det kostar pengar. Det vet du nog. Du var alltid så himla enkel och jag saknar nog det mest av allt. De jag är med nu behöver man nästan gå på tå kring för att inte säga något som gör att de blir irriterade eller sura. Grejen är att jag orkar inte gå på tå runt mina vänner, sådan är inte jag. Därför blir det mycket tjafs, men jag orkar oftast inte bry mig, man blir van. Dig behövde man aldrig, aldrig oroa sig för. Vi var med varandra nästan konstant i ett helt år och vi bråkade ALDRIG en endaste gång. Jag tror knappt att vi tjafsade. Nu får man räkna med sånt, oftast flera gånger om dagen. Jag saknar hur kul vi jämt hade. Åh gud, jag saknar dig jätteättejättemycket. Hade du bott kvar här hade allt varit annorlunda, jag vet det. Jag undrar ofta om det hade varit bättre, och jag tror det. Även om jag kan skratta så otroligt mycket när jag är med I så tjafsar vi även hur mycket som helst och jag är väldigt ofta otroligt irriterad på henne. När det var du, jag och E var det aldrig sånt tjafs, åtmonstone inte på slutet. Du jämnade ut allt. Jag önskar att du aldrig hade flyttat. Jag får skuldkänslor när jag skriver det, för jag vet att I och jag inte hade varit så bra vänner i sånna fall, men jag önskar det ändå. Det känns som om allt hade varit bättre då. Jag saknar dig så himla himla himla himla mycket. Jag hoppas du vet det.

Jag tror egentligen inte på nyårslöften. Jag vet inte varför, kanske för att jag har sån dålig disciplin att jag aldrig hållet ett. Jag vill så gärna ändra min syn på det, men jag vill egentligen inte verkligen försöka när det gäller ett nyårslöfte därför att då blir det så mycket tydligare om jag misslyckas. Iår vill jag, så himla mycket. Lyckas. Kanske lyckas springa en gång i veckan eller träna på crosstrainern i källaren. Plugga mån-ons och kunna va ledig på helgen, ta tag i mina studier och göra det jag ska så att jag slipper bli stressad. Mest av allt vill jag vara glad, men jag tror att allt jag tidigare nämde är faktorer i det och därför iår, ska jag försöka. Så himla mycket.

Jag mår bättre nu. Jag satt och tänkte på det. Någon stans i oktober-november förra året försvann min ork. Det sa poff och så var det borta och jag vet inte egentligen varför. Antar att det kan hända alla. Jag gick runt med ångest och trötthet konstant fram tills i April någon gång. Där började orken komma tillbaka. Den är helt tillbaka nu, jag mår så jävla bra, men ångesten är kvar i mellanåt. Tror inte man blir av med den. Mina betyg jag siktar mot är skyhöga men trots det känns det så jävla bra. Jag kanske inte klarar det, men jag har mer koll nu. et känns bra på något vis. Får jag de beyg jag vill går jag ut med A i alla ämnen utom bild, idrott, slöjd och musik. Det är 13 A:n. Vi får väl se hur det blir. Jag har mer koll på allt. Nu är jag inte sådär otröstligt konstigt ledsen längre. Nu vet jag varför jag är ledsen ibland och det vetskapen och kontrollen är så skön.

Allt har förändrats nu. Jag går i åttan. Jag har ny klass, nytt klassrum, ny basgrupsshandledare, 3 nya lärare, och vi har 100 nya elever på skolan. Jag har nya kläder, nytt smink, nya hårprodukter och nya mobilskal. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om det, men på något sätt var det skönt med en förändring. Ångesten är som bortrensad. Jag har gjort spotifylistor utan ångestlåtar. Jag har tagit bort ångestbilder på min instagram och slutat följt folk på både instagram och twitter som drog ner mitt humör. Mitt i allt blev det någon sorts höstrensing. 

Vi får väl se vad som händer när kylan kommer. Jag tror det blir bättre i år. Jag är starkare, vet hur jag ska hantera det. 

På kvällarna och på nätterna faller jag sönder mer än på länge. Allt jag kan tänka på är alla saker vi hann göra. Vi har smällt i oss så mycket glass så att har trott att vi skulle spy, vi har varit ett dysfunktionellt team i stallet där en har varit dödslugn, en har varit på väg att gå i taket av nervositet (även de gångerna det inte var hon som tävlade) och en som inte har vetat någonting men ändå har lärt sig så mycket under de gångerna. Vi har dansat och sjungit till girls just wanna have fun, till adhd-skalle, till just give me a reason och till how to save a life. Vi har suttit i en egengjord trippelsäng i ett rum på kunskapsgården och pratat om folk vi hatar, vi har hoppat i sängen och vi har rullat ihop oss i täcken till burritos med samma himlar i bakgrunden. Vi har sprungit ifrån folk vi inte gillar och vi har gömt oss för dem. Vi har suttit i tomma klassrum och sjungit så högt att lärarna i korridoren utanför har sagt till oss. Vi har gjort blindfolded makeup-challange, en video till girls just wanna have fun med håret i två spröt, klätt ut varandra under födelsedagar och lockat håret genom att knuta i sugrör. Vi har firat midsommar genom att rida, cykla, bada, titta på film, äta mat, umgås med småkusiner och galna mostrar från stockholm, träffa gamla vänner, titta på snygga killar, hålla koll på fulla syskon. Vi har hämtat björkris och råkat gå barbent där det fanns massa brännässlor för att sedan göra midsommarkransar.

Mitt i allt det kan jag bara tänka på alla saker vi aldrig hann göra. Vi hann aldrig berätta för giraffen varför vi kallar honom giraffen (om vi nu ska berätta det någon gång), vi hann aldrig ligga och kolla på stjärnorna i tjugo minuter för att sedan se om det ser ut som om man faller över kanten, vi hann aldrig titta på sista avsnittet av vampire diaries tillsammans, vi hann aldrig låsa in a, m och m i källaren. Jag hann aldrig säga hejdå.

Vi har hatat, älskat, bråkat, skrattat och gråtit tillsammans. Vi har varit oslagbara, ett team, tre. Vi har varit tre. Nu vet jag inte riktigt.

Jag är inte okej och jag är trött på att låtsas. Jag vet inte vad som händer och jag är rädd men allt jag vet är att det inte är okej. Förut var det mer ofta okej än inte okej men nu är det aldrig okej längre och jag är livrädd. Jag vill förändra det här för jag vill inte ha det såhär, för det orkar jag inte. Jag vill inte jag kan inte och jag orkar inte ha det så här. Jag vet inte vad jag ska göra för att ändra på det och jag blir frustrerad och rädd och ledsen och jag är inte okej. Inte någonstans. Jag spricker för att jag vill prata med någon men jag vet inte vem och samtidigt finns det inget att prata om. Gud, jag vet inte. Gråter jämt och jag är trött på det här och jag är ensam och det händer så mycket. Jag är trött på att inte vara okej och gråta jämt. Så trött.

Jag kan säga att jag älskar någon och att jag saknar någon, men att säga att man behöver någon är en helt annan sak. Jag hatar att erkänna att jag behöver någon, för jag tycker inte om att vara i behov av en annan människa. Det gör en svag. 

När man behöver en annan människa så jävla mycket att man själv blir förvånad. När man inte vill tänka på vad som skulle hända om människan försvann för att man vet att det inte skulle funka. När en människa kan göra en så jävla lycklig, få en att sluta gråta, göra allting mycket bättre. När en människa är så fin, bäst, vacker och fantastisk att man inte vet vart man ska ta vägen. När en människa kan få en att sluta tänka, att tro på sig själv och att må bra. När en människa kan få en att klara morgonen, dagen och de inte längre ensamma nätterna. När en människa gör så jävla mycket för en att man blir helt förundrad. Alltid, när som helst, oavsett.

Just den känslan är så svår att sätta i ord. Att behöva någon. Att veta att man aldrig är ensam, men samtidigt veta att människan kan lämna en precis när som helst och vara livrädd för det. Att hela tiden undra hur man egentligen kan vara tillräcklig eller ens förtjäna en så fin människa, men ändå vara så glad att det någonstans ändå måste vara så eftersom människan finns kvar dag ut och dag in. Alltid, när som helst, oavsett.