På kvällarna och på nätterna faller jag sönder mer än på länge. Allt jag kan tänka på är alla saker vi hann göra. Vi har smällt i oss så mycket glass så att har trott att vi skulle spy, vi har varit ett dysfunktionellt team i stallet där en har varit dödslugn, en har varit på väg att gå i taket av nervositet (även de gångerna det inte var hon som tävlade) och en som inte har vetat någonting men ändå har lärt sig så mycket under de gångerna. Vi har dansat och sjungit till girls just wanna have fun, till adhd-skalle, till just give me a reason och till how to save a life. Vi har suttit i en egengjord trippelsäng i ett rum på kunskapsgården och pratat om folk vi hatar, vi har hoppat i sängen och vi har rullat ihop oss i täcken till burritos med samma himlar i bakgrunden. Vi har sprungit ifrån folk vi inte gillar och vi har gömt oss för dem. Vi har suttit i tomma klassrum och sjungit så högt att lärarna i korridoren utanför har sagt till oss. Vi har gjort blindfolded makeup-challange, en video till girls just wanna have fun med håret i två spröt, klätt ut varandra under födelsedagar och lockat håret genom att knuta i sugrör. Vi har firat midsommar genom att rida, cykla, bada, titta på film, äta mat, umgås med småkusiner och galna mostrar från stockholm, träffa gamla vänner, titta på snygga killar, hålla koll på fulla syskon. Vi har hämtat björkris och råkat gå barbent där det fanns massa brännässlor för att sedan göra midsommarkransar.

Mitt i allt det kan jag bara tänka på alla saker vi aldrig hann göra. Vi hann aldrig berätta för giraffen varför vi kallar honom giraffen (om vi nu ska berätta det någon gång), vi hann aldrig ligga och kolla på stjärnorna i tjugo minuter för att sedan se om det ser ut som om man faller över kanten, vi hann aldrig titta på sista avsnittet av vampire diaries tillsammans, vi hann aldrig låsa in a, m och m i källaren. Jag hann aldrig säga hejdå.

Vi har hatat, älskat, bråkat, skrattat och gråtit tillsammans. Vi har varit oslagbara, ett team, tre. Vi har varit tre. Nu vet jag inte riktigt.