Jag kan säga att jag älskar någon och att jag saknar någon, men att säga att man behöver någon är en helt annan sak. Jag hatar att erkänna att jag behöver någon, för jag tycker inte om att vara i behov av en annan människa. Det gör en svag. 

När man behöver en annan människa så jävla mycket att man själv blir förvånad. När man inte vill tänka på vad som skulle hända om människan försvann för att man vet att det inte skulle funka. När en människa kan göra en så jävla lycklig, få en att sluta gråta, göra allting mycket bättre. När en människa är så fin, bäst, vacker och fantastisk att man inte vet vart man ska ta vägen. När en människa kan få en att sluta tänka, att tro på sig själv och att må bra. När en människa kan få en att klara morgonen, dagen och de inte längre ensamma nätterna. När en människa gör så jävla mycket för en att man blir helt förundrad. Alltid, när som helst, oavsett.

Just den känslan är så svår att sätta i ord. Att behöva någon. Att veta att man aldrig är ensam, men samtidigt veta att människan kan lämna en precis när som helst och vara livrädd för det. Att hela tiden undra hur man egentligen kan vara tillräcklig eller ens förtjäna en så fin människa, men ändå vara så glad att det någonstans ändå måste vara så eftersom människan finns kvar dag ut och dag in. Alltid, när som helst, oavsett.