Jag saknar dig så himla, himla mycket och jag är ledsen att jag inte kan komma och hälsa på dig, men det kostar pengar. Det vet du nog. Du var alltid så himla enkel och jag saknar nog det mest av allt. De jag är med nu behöver man nästan gå på tå kring för att inte säga något som gör att de blir irriterade eller sura. Grejen är att jag orkar inte gå på tå runt mina vänner, sådan är inte jag. Därför blir det mycket tjafs, men jag orkar oftast inte bry mig, man blir van. Dig behövde man aldrig, aldrig oroa sig för. Vi var med varandra nästan konstant i ett helt år och vi bråkade ALDRIG en endaste gång. Jag tror knappt att vi tjafsade. Nu får man räkna med sånt, oftast flera gånger om dagen. Jag saknar hur kul vi jämt hade. Åh gud, jag saknar dig jätteättejättemycket. Hade du bott kvar här hade allt varit annorlunda, jag vet det. Jag undrar ofta om det hade varit bättre, och jag tror det. Även om jag kan skratta så otroligt mycket när jag är med I så tjafsar vi även hur mycket som helst och jag är väldigt ofta otroligt irriterad på henne. När det var du, jag och E var det aldrig sånt tjafs, åtmonstone inte på slutet. Du jämnade ut allt. Jag önskar att du aldrig hade flyttat. Jag får skuldkänslor när jag skriver det, för jag vet att I och jag inte hade varit så bra vänner i sånna fall, men jag önskar det ändå. Det känns som om allt hade varit bättre då. Jag saknar dig så himla himla himla himla mycket. Jag hoppas du vet det.